Det är härligt att fira vårens ankomst. Men vad är egentligen vår här på Skillinge? I år var det fjärde året av de fem senaste som vi enligt SMHI inte hade någon vinter alls. Istället blir våren en sömlös övergång från hösten. En lång process där vi slits mellan hopp och förtvivlan i månader – framsteg och bakslag.
En fantastisk vårdag i februari, solen glittrar, det är vindstilla, Östersjön ligger blank. Sedan blir det snabbt som förbytt. Nästa dag lika soligt men ostan ligger på vindpinande så det känns i märg och ben. Ett väder man helst tittar på inomhus genom fönstret. Sedan blir det åter soligare och varmare. Då kommer dimbankarna från havet. Och vi ska inte tala om det luriga aprilvädret. Då kan plötsligt snöstormen komma på besök. Den som lyste med sin frånvaro under hela den tid som skulle varit vinter.
Men även utan vinter så sover Skillinge sin vintersömn. Byn har sin kalender. Och där är våren tydlig. Uppvaknandet går långsamt. Byn liksom ligger och stäcker på sig, tar det varligt. Men nu har redan magnolian blommat, sparrisen är avsmakad, bokskogen går i skirt grönt, det börjar bli gult i rapsfälten, äppelblom. Fotbollen är igång sedan flera veckor, Konstrundan är avklarad, evenemangen avlöser varandra på Skillinge teater. Restaurangutbudet är större och bredare än någonsin under mina fem decennier i byn. Skillinge blir bara bättre och bättre.
När jag blev tillfrågad om att tala här på Valborg, så tackade jag med glädje ja. Med lätthet tänkte jag prata om den ljusnande framtid vi nu har framför oss. Att äntligen efter två års uppehåll – två år med pandemi, att hålla distans och avhålla oss från folksamlingar – nu kunna träffas igen och fira vårens ankomst tillsammans. Men veckan efter kom Putins invasion av Ukraina – något som knappast kan förbigås.
Den vår som vi nu upplever är en vår som i vår tid är exceptionell. Det är som om historieböckerna fått liv. De historiska bilderna och texterna tar gestaltning i nutid. Pest och krig. Pest och krig som vi så aningslöst trodde tillhörde just historien. Pest och krig i vår del av världen som vi som samhälle inte längre var förberedda för – beredskapen avtrubbad, avskalad och i vissa fall helt avvecklad. När nu det ena, pesten och pandemin, förhoppningsvis kan läggas bakom oss, så drabbas vi med full kraft av det andra.
Putins anfallskrig mot Ukraina är ett vedervärdigt illdåd som skakat om oss alla. Krigets återkomst till Europa. Ett land som tar sig rätten att gå in i ett grannland, bomba, döda och pulverisera – städer, byggnader. Jag har ett par gånger varit i Kiev. Träffat människor, politiker med framtidsvisioner, upplevt staden dess puls, folkliv, restauranger, shoppingcenter. En europeisk storstad – vacker, stenstad med många hus från förra seklets början. Boulevarder, parker statyer, kulturarv.
Krigets bilder strömmar nu till oss. Vissa fastnar mer än andra. För mig är det en ettårig pojke i sin mammas knä, i ett tåg på väg mot ett liv som flykting. På perrongen utanför står pappa, som tvingas stanna kvar i kriget, han sätter sin hand mot tågets ruta. Pojken gör detsamma inifrån kupén. Händerna möts i ett av många, många avsked.
Ukraina. Vi är med er. Detta vanvett måste få en snart slut. Slava Ukraine.
Det man kämpar för i Ukraina är sin självständighet, sitt land och sin demokrati. Demokrati är bland det värdefullaste vi har. Något som vi i Sverige, alltför ofta, tar alltför givet.
Vi har ett demokratiskt och öppet samhälle. Vi har grundläggande fri- och rättigheter med yttrandefrihet, mötesfrihet, tryckfrihet mm. Vi har ett oberoende rättsväsende som fungerar. Vi väljer vår makthavare i fria val. Och vi kan ompröva våra val vart fjärde år.
Visst händer det att vi är frustrerade över politikerna när vi tycker besluten borde varit annorlunda. Eller när processen att komma fram till beslut är kantad med långdragna diskussioner eller svårsmälta kompromisser. Vi kastar ur oss uttryck som ”lekstuga” eller ”sandlåda”.
Men demokrati kräver engagemang. Demokratin ger engagerade människor möjligheter. Det var folkligt engagemang här i Skillinge som räddade skogen vid sidan av oss. Det gjordes via vägar som är öppna i en demokrati, trycka på politiker, skriva debattartiklar.
Demokratin bärs upp av människor. Människor som röstar, gör sin plikt som medborgare. Men också människor som blir valda. De som får förtroendeposter i riksdag, regioner och kommuner. Vi talar alldeles för sällan väl om dem. Det de gör har inget med glamour och limousiner att göra. Snarare är det kilovis med handlingar som ska läsas, mängder med telefonsamtal som ska ringas för att övertyga och förankra, timvis med sammanträden där det ska diskuteras och beslutas.
Jag vill gärna hylla dessa demokratins vardagshjältar genom att lyfta fram några av dem från Skillinge som idag är med och styr Simrishamns kommun. Jeanette Ovesson – startade med lite erfarenhet – men som idag leder kommunen med bravur. Jan Rejdnell som leder det mest svårstyrda pastoratet Barn- och utbildningsnämnden, får sina törnar men som väl också ger en och annan tillbaka. Per Andersson som med klokhet och erfarenhet visar att även en opposition kan bidra konstruktivt. Det finns fler men de får står som exempel på alla dessa tusentals förtroendevalda vi har att tacka för att demokratin fungerar i praktiken.
Letar man i böckerna, går till källorna, slår på nätet, googlar- så hittar man flera förklaringar till varför vi tänder eldar på Valborg.
En är den praktiska, att det helt enkelt handlade om att göra sig av med riset, som blivit kvar från boskapens vinterfoder. En annan den festliga, att helt enkelt fira ljusets återkomst, vårens ankomst och att den ljuva sommaren snart är här. Den religiösa, med rötter i Tyskland, att hylla helgonet den sankta Walpurgis. Den hedniska, förkristna, som säger att vi tänder eldar för att skrämma bort rovdjur och övernaturliga väsen som häxor och troll. Förutom elden gäller det då att hoppa och skrika, föra oväsen, slå grytlock mot varandra.
Vi borde haft grytlock med oss idag. Det hade varit ett skönt sätt att avreagera sig, skrämma trollen på flykten. Och visa att det är förväntningar och förhoppningar som gäller. Tar vara på det positiva.
– pandemin som förhoppningsvis ligger bakom oss,
– att vi i september kan gå till val i ett fritt land där vi själva väljer dem som ska styra oss,
– att sommaren står för dörren med många aktiviteter i ett fantastiskt Skillinge.
Då blir det en vår som är värd åtminstone ett modest skånskt trefaldigt leve
