Skillinges historia

”Skillinge ligger djupt nere innerst i viken invid det oändliga havet, som här tyckes vidare och storslagnare än någonsin. Sandhammarens kritvita sandstrand i fjärran, där fyren reser sig, ser nästan ut som vit ångbåtsrök över havet. Här är gammal kulturbygd. Viken har bort i den grå forntiden tjänat som en förträfflig hamn, och invid densamma ha fäderna rest sina hyddor och uppkastat sina gravar, där de avlidnas andar kunde se ut över havets obegränsade vidder.”
(John Osterman, Cimbrishamns-Bladet 1907)

Hur länge Skillinge varit ett fiskeläge vet man inte, men förmodligen ända sedan folkvandringstiden 400 – 800 år e Kr. Namnet Skiellinge kan härröra från formen Skedhlinge, där sked(e), bl a med betydelsen gräns, kan syfta på samhällets begränsning i öst och väst av två bäckar.

Skillinge eller rättare det som då utgjorde Skiellinge fiskeläge förlänades vid tiden för reformationen Åhus, dit man alltså fick betala skatt. Knappt 50 år senare upphävde Christian IV detta beslut och Skillinge blev skattepliktigt och dessutom beroende i både administrativt och rättsligt hänseende under Kristianstad istället.

I samband med enskiftet 1812 blev Skillinge ett från kringliggande bondbyar oberoende samhälle. Det blev alltmer betungande att ha Kristianstad som överhöghet och 1873 års riksdag beslöt att dra in Kristianstads rättigheter över Skillinge till statsverket. Därefter fick skillingeborna frihet att själva forma sitt samhälle.

Redan 1889 fick Skillinge status som municipalsamhälle och förblev så fram till 1953. Skillinge tillhörde Östra Hoby kommun mellan 1863 och 1952, då Borrby storkommun bildades. 1969 uppgick Borrby kommun i Simrishamns kommun, i vilken Skillinge alltså ingår idag.

Sjöfart och fiske
Den första bebyggelsen på Skillinge bestod enligt hörsägen av sju gårdar, som så småningom fick lämna plats för andra hus. Gårdarna gav magert utbyte och bönderna fick se sig om efter annat arbete också för att förbättra sin ekonomi. Den s k bondesjöfarten tog sin början.

Handelssjöfartens start kan för Skillinges del dateras till 1830- och 1840-talen. 1846 infördes näringsfrihet. Fiskarna kunde nu lasta sina vrakekor med spannmål, segla till Blekinge och Småland, där lasten såldes eller byttes. Fiskarna blev skeppare. Under tiden 1848 – 1948 hade 314 fartyg sin hemort på Skillinge under kortare eller längre perioder. Vid 1900-talets början hade Skillinge till och med en av Sveriges största segelfartygsflottor. Uppgången i rederibildning och fartygsinköp under 1800-talets senare del hör förmodligen samman med tillkomsten av Skillinge sparbank 1891. Fartygen införskaffades genom att det bildades partrederier. Med pengar från vänner och bekanta och ett banklån av motsvarande storlek erhölls alltså de medel som fordrades för ett fartygsköp.

När segelfarten avtog för att slutligen upphöra ökade fisket. Bornholms- och blekingeekorna byttes ut mot trålare i trä och sedan på 1970- och 1980-talet till stål. Teknik och metoder utvecklades och en ny epok inleddes av fiskarna på Skillinge.

Det var då
På 1830-talet grundade Niclas Haagen ett handelshus, nuvarande Köpmangården. Före 1881 bestod Skillinges hamn endast av en kullerstensbrygga och utanför den en stenpir som vågbrytare och skydd. För att ordna in- och utskeppning av varor lät Haagen därför bygga en bred träbrygga, vilken från landfästet nedanför magasinsbyggnaden sträckte sig långt ut i sjön. Bryggan förstördes i nyårsstormen 1904.

1868 brann en stor del av Skillinge ner. Vid återuppbyggnaden gjordes bredare, stenlagda gator och större hus med tegeltak, detta för att minska brandfaran. Det ändrade samhällets utseende, men längst ner vid hamnen finns fortfarande en del typiska, trånga och pittoreska ”strädden” kvar.

På Skillinge
Man säger att man bor på Skillinge, Brantevik, Kivik, osv. Det kommer sig av att fiskelägena från början var tillfälliga läger. Man slog läger, bodde på lägret, och sedan drog man vidare när fiskesäsongen var över. Detta uttryck har levt kvar sedan århundraden tillbaka.